"JA, JAG BLIR SLAGEN"

- EN BERÄTTELSE OM VÅLD I FAMILJEN

Att bli slagen var som att borsta tänderna. Men ändå inte så normalt att Karin berättade för någon utanför familjen. När hon väl började prata fanns ingen återvändo. Och det är hon glad för.

När jag träffar Karin ska hon just ta studenten. Hon är lite skoltrött, men har bra betyg och jobb som väntar. För inte så länge var hon ett ”problembarn” som bråkade, slogs och skolkade. Varken på skolan eller bland familjens umgängeskrets fanns någon som förstod eller orkade ta till sig vad som verkligen pågick.

När Karin under ett bråk knuffade omkull sin mamma bestämde sig mamman för att ta med henne till den lokala BUP-mottagningen. Det kom att bli vändpunkten.

– Första gången kändes det bara pinsamt och jag förstod inte hur det skulle kunna hjälpa, men efter ett tag kände jag att det här är människor som vill mig väl, säger Karin.

Efter några möten frågade terapeuten om hon blev slagen hemma.

– Vid det tillfället var min mamma med mig. Jag tittade på henne och visste inte vad jag skulle svara. Jag vet ju att jag skrikit flera gånger när min pappa slagit mamma, att nu ringer vi polisen.

 - Så på något sätt förstod jag att det var fel. Men samtidigt hörde det till vardagen att bli slagen, det var som att borsta tänderna. Jag gjorde något och så fick jag mitt straff.

KARINS TVEKAN inför terapeutens fråga berodde också på att hon anade att svaret skulle få stora konsekvenser.

– När jag väl hade svarat: ja, jag blir slagen, så kände jag: åh nej! Vad fan har jag gjort! Jag förstör ju min familj. Jag tar ifrån mina syskon deras pappa. Det var det jag såg då.

Karin tror att hon var 10-11 år när pappan började slå henne. Men redan när hon gick på lekis hände det att mamman höll henne hemma för att hon hade blåmärken. Det krävdes aldrig mycket för att Karin skulle få stryk. Ofta räckte det med att pappan var på dåligt humör.

– Det kunde vara att jag satt vid datorn och skvallrade med kompisar på nån chatt och han sa åt mig att stänga av. Och när jag sa alldeles strax så kom han tillbaka efter bara tio sekunder.  När jag då inte löd omedelbart tog han tag i mitt hår och slet mig ur stolen så att jag ramlade med stol och allting.

MISSHANDELN följde ofta samma mönster. Pappan släpade henne i håret upp till hennes rum. Det spelade ingen roll hur mycket Karin klöste och rev. Pappan släppte inte taget. Inne på rummet försökte Karin knuffa ut pappan som då knuffade och sparkade henne.

Ibland lyckades Karins mamma avbryta misshandeln. Följden blev att pappan gav sig på mamman istället. Liksom många barn som lever med våld i hemmet tyckte Karin att det på ett sätt var värre att se sin mamma få stryk än att bli slagen själv.

– Ibland har jag levt rövare hemma för att han ska bli arg på mig, för att han ska slå mig. För då är han lugn sen resten av kvällen. Då slipper min mamma bli slagen.

Terapeuten på den lokala mottagningen frågade så småningom Karin om hon ville fortsätta sin terapi på BUPs specialmottagning för barn som blivit utsatta för våld i hemmet, kallad Bågen. Karin började då att en gång i veckan åka till Södermalm i Stockholm där Bågen ligger.

– Det var som att komma hem. På Bågen finns ingen sur receptionist som fräser och snäser att man ska vänta. Man tänker inte på var man ska ställa skorna. Man känner sig omhändertagen.
Med terapeuten på Bågen pratade Karin mycket om hatet mot sin pappa.

– När jag hatade pappa som värst så satt jag ju och skakade av hat inne på Bågen. Och hade jag där och då haft möjlighet att döda min pappa så hade jag kanske gjort det.

TERAPEUTEN STÄLLDE FRÅGOR om hur det kändes, varför det kändes på ett visst sätt och varför Karin trodde att hennes pappa misshandlade henne och mamman. Fast för det mesta behövde Karin inga frågor. Orden vällde fram i alla fall.

– Det är en helt annan känsla än att vräka ur sig skit över en kompis. Gör jag det varenda dag tar de stryk också. Men som terapeut är det hans jobb att lyssna på mig. Det var verkligen bara jag som gällde. Och det kändes väldigt bra.

 - Efter ett tag kunde jag ta ett steg ifrån allting och se klarare vad det är som hänt. Idag så har jag ett mer rationellt sätt att hata min pappa. Jag avskyr människan men jag tänker inte på det varje dag. Jag gräver inte ner mig i det.

Vad händer när man pratar, när man får ur sig svåra erfarenheter? Karin beskriver att lättnaden som uppstår när någon verkligen tar emot ens berättelse är både kroppslig och mental.

– Min terapeut trodde på mig. Och förstod mig. Han har mött så pass många andra ungdomar med samma problem att han vet vad han snackar om. Inget som jag sa kunde chocka honom. Och ju mer jag har pratat desto mer har hatet och sorgen släppt ifrån min kropp. För det sitter i kroppen. Det sitter inte bara i huvud och hjärta.

I samband med att Karins terapeut skulle sluta på Bågen kände Karin att det var dags att avsluta terapin.

– Då hade det varit så pass många år med terapi och prat att jag ville ha en paus från det. Jag ville utvecklas på andra områden och ta ett steg ifrån allting. Men jag vet att jag kommer att söka hjälp igen.

EFTER ATT KARIN BERÄTTAT för BUP om misshandeln polisanmäldes hennes pappa av terapeuten på den lokala BUP-mottagningen. Karin fick reda på anmälan när den redan var gjord. Hon valde att stå bakom anmälan.

Men det blev aldrig någon rättegång eftersom utredningen lades ned. Enligt åklagaren, på grund av brist på bevis. Karin vägrar acceptera detta och har känt sig väldigt bitter mot hela rättsväsendet.

– Vi pratade mycket om det på Bågen. Min terapeut fick mig att förstå att jag inte hade kunnat göra något annorlunda. Jag undrade ju om jag sagt något fel när jag lämnade min utsaga.

Idag bor Karin med sin mamma och syskon. Hon har ingen kontakt med sin pappa. Trots obehaget efter den nedlagda utredningen är den dominerande känslan att de lever ett mycket bättre och gladare liv än förut.

– Ingen av oss har kunnat prata med främmande människor för att vi har varit så skrämda av allting. Men idag är vi inte hämmade längre. Vi kan be om mer mat utan att det blir skit av det. Eller titta på vilket tv-program vi vill.

Den här förändringen har betytt så mycket. Jag är en helt annan människa än för fyra år sedan. Och även om det egentligen bara är jag som fått hjälp har det inneburit att hela familjen fått hjälp. 

Fotnot: Karin heter egentligen något annat

Text: Dan Håfström, journalist