"DET LÄSKIGA VAR SOM EN SVART KLUMP"

- REPORTAGE FRÅN MOTTAGNINGEN BÅGEN

Att för första gången prata öppet om våldet. Att träffa andra i ens egen ålder som varit om samma sak. På Mottagningen Bågen får barn och ungdomar hjälp att ta itu med skräckfyllda minnen.

I ett vitmålat rum i en av tegelbyggnaderna vid Rosenlunds sjukhus intervjuar jag terapeuterna Anna Norlén och Robert Kavhed. Här brukar det vibrera av spänning, förväntan och en väldig massa andra känslor.

Det är här mottagningen Bågens gruppbehandling äger rum. En termin. Tolv träffar. Deltagare med olika bakgrund men med ett gemensamt: de har alla varit med om våld i hemmet.

– Det finns en läkande kraft i att träffa andra som varit med om liknande saker. Som terapeuter är vi bra på att fråga och förstå utifrån vår yrkeserfarenhet men vi inte precis hur det känns. Därför är skönt att träffa andra som förstår nästan exakt hur det kan vara, säger Anna Norlén.

VID FÖRSTA MÖTET får alla presentera sig. De flesta är nervösa. För en del är det första gången som de delar sina erfarenheter med andra jämnåriga.

– Många tror att de ska bli ihoptussade med ett gäng töntar. Det blir ofta en aha-upplevelse när de inser att det jobbiga inte syns utanpå de andra heller, säger Anna Norlén.

Robert Kavhed berättar att terapeuterna brukar gå rakt på sak.

– Vi kommer rätt snabbt till anledningen varför vi är här. Alla vet ju att det gemensamma är att man bevittnat våld. Det gäller att hela tiden komma ihåg att fokusera på traumat, att ta upp det. För det är lätt hänt att samtalen glider iväg till annat.

-  Det kanske känns mycket roligare att prata om skoj på påsklovet.

Olika grupper har olika karaktär. Vissa är väldigt försiktiga. Andra är hetsigare och ställer frågor. Vad är det med dig då? Terapeuterna får antingen svalka ner eller försöka stimulera deltagarna att öppna sig.

– Utmaningen är att få till en bra kontakt. Det kan kännas både läskigt och svårt att prata om det man varit med om. Därför ligger oro och aggressivitet i luften och det kan lätt bli stökigt och tufft i gruppen. Vi är noga med regler. Man måste vara juste. Om någon säger, nej stopp nu vill jag inte svara på frågor, då respekterar vi det. Och det vi berättar om stannar här. Det är inget man bloggar eller chattar om, säger Anna Norlén.

Första tredjedelen av gruppbehandlingen håller fokus på våldet hemma. Alla får berätta och ställa frågor till varandra. Hur gick det till, hur kändes det? Efter det pratar gruppen om situationen nu. Kanske har mamma och pappa nyligen skilt sig. Hur är det hemma, i skolan, med kompisar?

I SLUTET är fokus på framtiden. Vad vill man, vilka förhoppningar har man? Under träffarna har gruppen återkommande aktiviteter tillsammans. De yngre barnen ritar och leker. De äldre har bland annat en frågelåda, där de lägger ned lappar med frågor de skrivit till varandra. En annan röd tråd under träffarna är att titta på avsnitt ur en film om våld i familjen.

– Filmen brukar få igång diskussionerna. Vi pratar om det som hände i familjen på filmen och kopplar det till gruppens familjer, säger Robert Kavhed.

Anna Norlén och Robert Kavhed beskriver att stämningen i gruppen ofta åker berg- och dalbana. I början skapar bekräftelsen, upplevelsen av att träffa andra och inse att man inte är ensam, en slags lyckokänsla. Sen kommer en svacka.

Efter tre-fyra träffar är det många deltagare som får det jobbigt, vilket brukar märkas både hemma och i skolan.

– Det beror säkert på alla intryck, att det är krävande att börja tänka i nya banor. Försvaret som man byggt upp bryts ned, säger Anna Norlén.

När man vågar prata om det svåra så kommer även sorgen upp till ytan. Frågor utan svar snurrar i skallen. Varför fick inte jag en lycklig barndom?

– En kille sa att det läskiga var som en svart klump. Innan Bågen var den väldigt liten. Men efter några träffar hade den blivit ganska stor igen. På ett sätt blir vi glada över en sådan berättelse. Den visar att en bearbetning är igång. Men under en sån period tycker många att det känns motigt att gå hit, säger Anna Norlén

Ibland samlas gruppen kring ett speciellt tema, till exempel pappa. Kanske ritar deltagarna av sina pappor. Eller gör en plus- och minuslista över hans goda och dåliga egenskaper.

– Det kan vara ganska laddat att rita honom och presentera honom. Han är en sådan stark faktor i ens liv, säger Anna Norlén

– Ofta finns inte papporna med i deras vardag. Men han är ständigt närvarande i deras tankar. De funderar på vad han gör och var han bor. Att man får rita av honom och sätta ord på honom kanske förhindrar att tankarna på pappa glider iväg och blir mardrömmar, säger Robert Kavhed.

Under sista träffen tittar gruppen tillbaka på vad som hänt under de tolv gångerna. 

– Alla i gruppen får säga något om varandra, bara snälla saker. De är väldigt bra på att hitta ord, säger Anna Norlén.

De äldre brukar kopiera upp och dela ut en lista med kontaktuppgifter. Alla deltagare får en liten present som minne.

– Tonåringarna får en sten som de kan ha i fickan och känna på när de behöver kraft och tröst, säger Anna Norlén.

Fakta om mottagningen Bågen
De barn och ungdomar som kommer till Bågen gör det vanligtvis genom sin  lokala Bup-mottagning eller socialtjänsten. Ibland händer det att en förälder eller en tonåring själv hör av sig direkt till mottagningen. Bågen är en liten mottagning med tre tjänster.

I första hand jobbar Bågen med gruppbehandling. Grupperna sätts ihop utifrån ålder. De yngsta barnen är 3-5 år. De äldsta 15-18 år. Det finns även individuell terapi men det är ganska ovanligt på grund av begränsade resurser. Bågen stöder också lokala BUP-mottagningar i omhändertagandet av barn och ungdomar som varit med om våld i hemmet.

Före, under och efter gruppbehandlingen
Förutsättningen för att en behandling ska kunna ske är att våldet i hemmet inte längre pågår. Det innebär i nästan samtliga fall att föräldrarna är skilda och barnet bor antingen hos sin mamma eller i enskilt boende.

Det finns fall där socialtjänsten hjälpt en pappa och ett barn till ett eget boende på grund av en mamma som misshandlat dem, men det är extremt ovanligt.

Innan gruppbehandlingen börjar så träffar varje deltagare en psykolog några gånger, ofta tillsammans med sin mamma. Under de förberedande träffarna skaffar sig psykologen en bild av problematiken och gör den slutliga bedömningen om gruppbehandling är rätt metod för barnet.

Under gruppbehandlingen går mammor till deltagare som är upp till 15 år i en egen grupp, parallellt med barnens grupp. När gruppbehandlingen är slut har varje deltagare några uppföljande samtal med terapeuten som lett gruppen.

Text: Dan Hofström, jounalist