"INGEN VET HUR GAMMAL MAN BLIR"

- INTERVJU MED RICHARD 

  - Människorna som stirrar. De mörka tankarna. Man behöver inte klara av dem helt själv. Det säger Richard Övermo som gått i terapi på BUP:s enhet för barn och ungdomar med funktionshinder.

När Richard var liten trodde alla att han var som vilken pojke som helst. Men när han fyllt sexupptäckte läkarna att han hade den mycket ovanliga sjukdomen Duchennes muskeldystrofi som gör att musklerna med tiden blir allt svagare. Samma år dog Richards mamma i cancer.

Idag är Richard 20 år, sitter i rullstol och behöver hjälp av assistenter för att klara sig. Förra våren tog han studenten och tillsammans med sin pappa har han nyligen startat ett företag som tillverkar vätskebortstötande överdrag för rullstolar.

Han bor i Mälarhöjden söder om Stockholm i ett eget hus på sin pappas tomt. Jag åkte dit för att intervjua honom om hur det var att gå i terapi och hur han lärt sig leva med sin sjukdom.

RICHARD BERÄTTAR att han började på BUP när han var nio år och gick en gång i veckan i ungefär två år. När han var 15 kom han tillbaka och gick ytterligare en period i terapi.

Den första tiden på BUP minns Richard som att han satt och lekte och ritade. Richard målade sjukdomen som en drake som bodde på taket på ett hus och spydde ut sin eld och ilska över huset. Så småningom övergick terapin från lek till mer prat om sjukdomen och framtiden.

  – När jag var liten då var jag alltid den enda i min situation. Det fanns ingen annan med något handikapp i skolan. Men min terapeut Christina Renlund hade ju pratat med massa andra i liknande situationer så hon kunde förstå på ett annat sätt. Hon kunde berätta om någon annan som till exempel hade börjat jobba. Då tänkte jag att jag också kan göra det.

I SKOLAN hände det att Richard blev retad. Med Christina pratade han mycket om människors osäkerhet inför det som är annorlunda, till exempel en kille som sitter i rullstol.

  – Det är det som är lite problem med människor, de är rädda för nya saker. Som i Sverige på 1900-talet när svarta började komma hit då tänkte man: åh nej, vad är det här för något? De var typ som utomjordingar. Jag vet ju själv hur det kan vara för jag kan känna mig osäker om jag träffar någon med ett rörelsehinder som jag inte vet så mycket om.

  - Det är svårt att veta hur man ska reagera. Sen finns det ju massa fördomar om allt. En del som retade mig i skolan trodde att jag är mindre smart fast min sjukdom inte har med begåvning att göra över huvud taget. I terapin pratade vi om att inte ta åt sig utan istället tänka att det är de som är okunniga.

Richard medger att ”inte ta åt sig” kan vara lättare sagt än gjort.

  – Det kanske låter enkelt när jag säger det nu, men det är sånt man lär sig genom många samtal, det tar flera år.

EN OUNDVIKLIG FRÅGA för den som har en allvarlig sjukdom är: varför just jag? Det är svårt att hitta ett bra svar. Det finns ingen rättvisa i att en pojke tvingas sitta i rullstol och titta på när kompisarna spelar fotboll. Richard har tampats med frågan genom att försöka hitta nya perspektiv.

  – Varför just jag? Det säger man mycket i början. Men varför inte? Det tänker man inte. Man får vara glad över det man har och tänka att det är bättre att jag har den här sjukdomen än om någon i Afrika hade den som kanske skulle bli lämnad i något skjul att dö. Eller att jag som har den här sjukdomen lever nu.

  - Vad skulle hänt om jag levt på 1500-talet? Det låter kanske konstigt men det är så man måste tänka för att trivas med det. Det finns alltid folk som har det sämre och alltid folk som har det bättre.

Hur tänker du på din sjukdom nu jämfört med när du var 12-13?

  – Det går knappt att jämföra. I början tycker man, åh vad jobbigt, jag kan inte göra det och jag kan inte göra det. Nu fokuserar jag på allt som är positivt istället för det som är negativt. Och man tänker på hur lite problem jag har egentligen om man jämför med många andra så är det nästan ingenting.

SAMTIDIGT MENAR Richard att det finns en livslång sorg i att leva med en allvarlig sjukdom. En sorg som är olika stark i olika perioder men som alltid kommer tillbaka.

  – Man är påverkad av det som hänt i ens liv hela tiden. Det går inte att glömma bort det. Man får leva med det. När man blir äldre blir det lättare att hantera, men det finns inga människor som kan må bra jämt. Ibland låter man det negativa ta över. Då tänker man på allt dåligt på en gång.

  - Problemet är ofta att man jämför sig med alla andra, med sin kompis, med grannen, med den som är bäst i klassen. Men det spelar ju ingen roll för alla har olika förutsättningar. Man kan bara jämföra sig med sig själv. Om du gör ditt bästa, då kan du inte göra mer.

RICHARD HAR SETT på nära håll hur illa det kan gå om man mår dåligt och inte får hjälp. En kille som gick i Richards gymnasieklass begick självmord.

  – Han hade hoppat av skolan och gjorde lumpen i stället. En dag fick vi reda på att han hade tagit livet av sig. Då pratade vi mycket om det i klassen och var på hans begravning. Det är sådana grejer man lär sig av. Då börjar man tänka på hur hans familj kände. Alla i klassen mådde dåligt av det där i flera veckor. Då tänkte jag själv hur det skulle det se ut om man bara gav upp. Då förstör man ju för en massa andra.

  - Många mår ju dåligt och har tänkt tanken att ta livet av sig. Det har jag också gjort, men vad är det förmening med det? Man kommer på hur dumt det är att ens ha tänkt tanken. Speciellt när man inte ens kan veta om det blir bättre eller sämre när man har dött.

För några år sedan började Richard läsa vad det stod på nätet om sin sjukdom. Enligt webbsidorna han hittade dör de flesta med Duchennes muskeldystrofi unga.

– Det stod att man kanske blir 20 eller 30. Jag mådde rätt dåligt av att läsa det där. Idag tänker jag att det där kan de inte veta. Det här är ju en sjukdom som ingen vet så mycket om. Det finns inte så mycket forskning. Ingen vet hur gammal man blir. Det blir som det blir, man lever så länge man lever. Det hjälper ju inte att tänka på om man kommer dö i morgon, eller nästa vecka eller om ett år. Det är ingen som mår bra av det.

Vad var det viktigaste för dig med terapin?

– Svårt att säga. Det viktigaste var nog att det fanns någon att prata med som försökte förstå hur man har det och vill hjälpa till. Det var en trygghet. Det var aldrig jobbigt att prata. Det var skönt att prata med en psykolog för man vet att det man säger stannar där, ingen annan behöver få veta.

Richard Övermo

Ålder: 20 år

Läste på gymnasiet: flygteknik på Bromma Gymnasium. Gick ut våren 2007.

Gör nu: driver tillsammans med sin pappa ett företag som tillverkar överdrag för rullstolar. Jobbar också med Jourhavande kompis, en webb och telefontjänst som Röda korsets ungdomsförbund har, dit barn och ungdomar kan ringa eller mejla om sina tankar och problem.

Intressen: hockey och fotboll. Håller på Luleå i hockey och på AIK och Chelsea i fotboll. Ser många matcher på tv.

Fler intressen: Musik. Gör egna låtar och håller på att bygga en studio hemma.

Du kan läsa mer om BUPs psykoterapimottagningen för barn och ungdomar med funktionshinder.

Text:Dan Håfström, jounalist

Publicerad 20080425