"HÄR TALAR MAN OM DET ALLRA VÄRSTA"

- REPORTAGE FRÅN VASA BUP

Folk tror ofta att stämningen här är tung och allvarsam och att vi pratar med dämpade, sorgsna röster. Men vi utstrålar inte tungsinne. Vårt mål är att man ska få ur sig vad man varit med om.

Det är det som är det viktiga. Sedan spelar det inte så stor roll vilken metod vi använder. Vi både leker, pratar, ritar och har drama. Det säger Bengt Söderström och Marianne Hirn. De är psykologer och arbetar på Vasa BUP, en specialmottagning för behandling av barn och ungdomar som blivit utsatta för sexuella övergrepp.

DEN SOM BLIVIT UTSATT för sexuella övergrepp bär på något mycket tungt. En stor, hemsk hemlighet som ofta smittar av sig på resten av livet. Det kan bli så att man hemlighåller även andra saker som egentligen inte är så farliga. Mariannes och Bengts arbete går bland annat ut på att försöka bryta hemlighetsmakeriet i de här barnens och ungdomarnas liv.

M– Det är alltid en lättnad efteråt när man berättat om en hemlighet. Då behöver man inte gå och bära på så svåra saker ensam.

Man glömmer aldrig det hemska man varit med om. Men det går att vänja sig vid minnena så de inte försöker tränga sig på hela tiden och stör ens liv. Det går nämligen åt väldigt mycket energi åt att försöka tränga bort minnen och hemska tankar.

VASA BUP ligger i en lummig park på Söder i Stockholm. Förutom Bengt och Marianne arbetar det ytterligare tre psykoterapeuter på Vasa BUP, två socionomer och en läkare.

M– Vi tar emot den under 18 år som har sagt något som handlar om sexuella övergrepp. Vi är ett ställe för bara detta. Övergreppet behöver inte vara bevisat. Vi står på barnens sida och är till för att hjälpa dem.

Många som vänder sig till Vasa BUP har mardrömmar och svårt för att koncentrera sig. Tankarna på övergreppet ligger på lur hela tiden. De snurrar runt, runt i huvudet hur mycket man än försöker låta bli att tänka på vad man varit med om.

Bengt och Marianne träffar nästan alltid barnen och ungdomarna i grupp. Det brukar vara ungefär 8 stycken i en grupp och alla är i ungefär i samma ålder. De har allt från småbarnsgrupper till tonårsgrupper. Ofta går någon av föräldrarna (inte misstänkta förövare) i en annan samtalsgrupp samtidigt.

M– Det är skönt att träffa andra som har varit med om liknande saker som man själv, säger Marianne. De som kommer hit har känslan att det står ”sexuellt övergrepp” skrivet i pannan på dem. Här ser de att andra som varit med om samma sak ser helt vanliga ut.

Rummet vi sitter är stort och ljust. Det är här Bengt och Marianne brukar träffar sina grupper. På golvet och på hyllor längs väggarna ligger högar med djur och tygdockor. Några av dockorna är lika stora som vuxna människor. Andra är små med bröst, penis, slida och stjärt.

M– Det här är ett rum där man kan tala om det allra värsta och pinsammaste man varit med om. Vi är vana vid att prata om sånt här och blir inte så chockade som kanske andra vuxna blir, säger Bengt.

MED DOCKORNAS HJÄLP kan man visa vad man varit med om. Ett stort mjukt djur kan vara skönt – även för den som är ganska stor – att hålla i famnen när man berättar om något som är svårt. Andra vill röra på sig, till och med springa omkring, när de berättar.Det finns också en stor boxboll man kan slå på om man blir arg.

Bengt och Marianne ställer mycket frågor under gruppsamtalen. Tydliga, raka frågor som hjälper barnen och ungdomarna att berätta exakt hur det gick till vid övergreppet. De får också berätta och visa hur arga de kände sig. Och hur rädda de var.

M– Det kan ta lång tid att släppa fram sin ilska, säger Bengt. Ibland när den bryter igenom tar vi fram boxbollen. Den har fått ta emot många hårda smällar under åren.

Marianne har jobbat i över tio år med barn och tonåringar som varit med om sexuella övergrepp. Det kanske låter konstigt, säger hon, men jag tycker att jag har ett roligt jobb.

M– Det känns meningsfullt och det är härligt att se hur bra barnen kan komma igen efter att de gått här

BENGT HAR ARBETAT med de här frågorna i fem år. Först när han tog chefsjobbet på Vasa BUP tyckte han att det verkade svårt och tungt. Men nu känner han likadant som Marianne: det är så oerhört glädjande att se hur bra barnen mår efter en lyckad behandling. De blommar upp när de släppt fram sin hemlighet och delat den med andra.

För den som är under 12–13 år brukar det räcka att gå i samtalsgruppen 10–12 gånger. Den som är tonåring behöver oftast mera tid på sig. Då har man kanske burit på sin hemligt längre och övergreppen har kanske också pågått under en längre period.

Det finns alltid 2 tonårsgrupper på gång på Vasa BUP och de flesta är med i gruppen i ungefär 2 år.

M– Våra tonåringar har mycket undringar kring övergreppet. Det handlar om att förstå vad som hände. Varför blev just jag utsatt?

Ett annat gemensamt drag hos nästan alla ungdomar som går på Vasa är att de har rollen som hjälpare till sina kompisar, berättar Bengt.

M– De är extremt lyhörda för andras behov och läser av andra hela tiden. De har fått lära sig att stänga av sina känslor och då blir det svårt att visa sina egna behov. MDärför har vi mycket dramaövningar där man får träna på att känna efter vad man själv vill. Alla grupper, i alla åldrar, har också en fikastund tillsammans, berättar Bengt och Marianne.

M– Det blir ganska mycket fikande, säger Bengt och klappar sig på sin något runda mage. Men det är en viktig stund där vi kan slappna av tillsammans och prata om andra mer lättsamma sidor av livet.

ANMÄLNINGSPLIKT
Sexuella övergrepp mot barn och ungdomar är ett mycket allvarligt brott. MDärför har alla anställda som arbetar vid tex skola, sjukvård, BUP skyldighet att anmäla misstänkta övergrepp till sociala myndigheter. Så att sociala myndigheter kan ingripa för att hjälpa och skydda den som är utsatt.

M– Vi säger alltid tydligt ifrån att vi har anmälningsplikt, säger Bengt, BUP Vasa.
M– När barnen eller ungdomarna kommer till oss är det viktigaste av allt förstås är att få stopp på övergreppen. Och för det mesta är förövaren redan anmäld. Men om han eller hon inte skulle vara det så gör vi det.

FÖRTUR
Barn som utsatts för sexuella övergrupp kommer alltid först i kön på BUP och får hjälp så snart det någonsin är möjligt.
BUP Vasa är en specialmottagning för behandling av barn, ungdomar och deras familjer vid misstänkta eller bekräftade sexuella övergrepp och är framför allt till för dom som vill få behandling i grupp. Vasa ska vara ett komplement till de vanliga BUP-mottagningarna, dit man alltid också kan vända sig.

M– Vi försöker ge hjälp direkt inom några veckor. Sedan kan det bli väntetid på upp till ett halvår för att komma in i en grupp som passar. Om vi inte kan ta emot ser vi alltid till att de som ringer hit får hjälp någon annanstans.



Text: Stina Andersson | journalist
Publicerat 2005-01-07