KAN DET LÖNA SIG ATT PRATA?

-OM SAMTALSKONTAKTER

 
Björn Wrangsjö som är Barn o ungdomspsykiater inom BUP reflekterar här om varför det kan vara bra att prata om sina problem. Vad kan ett samtal vara bra för? På vilket sätt kan man få hjälp av det?

Vad kan man få hjälp med på BUP?
Man kan komma i kontakt med BUP på många sätt. Tips ifrån kompisar som har varit där och fått hjälp, råd från kuratorn eller skolsköterskan att ta kontakt, eller föräldrarna vill ha en med för att prata om problem som berör familjen.

Man kan ha problem att orka med skolan; själva pluggandet eller kontakten med kompisar och lärare. Man kan ha svårt med sina föräldrar. Ofta mår man helt enkelt inte bra, kanske svårt att sova, ont i kroppen på olika ställen, kanske deppig, svårt att orka med, ingen lust med någonting, kanske orolig, rastlös, känner sig jagad.

Ibland kan man tycka illa om sig själv på olika sätt, man ser inte ut som man vill, kroppen duger inte; för lång, för kort, för smal, för tjock, man duger inte själv heller som person; tycker inte man klara det man ska och vill.

Ibland tycker man att man själv är rätt bra men att föräldrarna, eller kompisarna eller skolan är totalt värdelösa – om bara dom skulle ändra sig skulle resten ordna sig. Men hur ska man få dom att ändra sig?

Hur kan man få hjälp med sånt här på BUP?
Först och främst kan man få hjälp att tillsammans med nån som träffat många ungdomar få det mer klart vad som är svårt, vad man själv tänker att det beror på och vad man försökt göra åt det.

Kanske tycker man att det där har man redan klar för sig, men ofta visar det sig att den som har träffat många ungdomar kan ställa frågor eller komma med synpunkter som man inte själv har tänkt på. Ibland har man inte en aning om vad det beror på att man mår dåligt och då kan man få hjälp att undersöka det.

Hur kroppen fungerar hänger bland annat ihop med hur man tänker och känner. Nån gång handlar svårigheterna man har om att något är i olag med hur kroppen fungerar kan påverkas av medicin; till exempel en viss sorts deppighet, eller en viss sorts koncentrationssvårigheter och rastlöshet.

Men även om man får medicin kan det vara bra att ha nån att prata med som hjälper en att komma igång med att ta tag i jobbet i skolan, kompiskontakter och kontakten med föräldrarna.

Dom flesta svårigheter som ungdomar kommer till BUP med hjälper inte mediciner emot. Däremot hjälper det ofta att träffa nån som är van att prata med ungdomar.

Hur kan det hjälpa att prata?
Det kanske man redan har gjort med kompisar eller föräldrar om dom går att prata med. Och ibland kommer man ju till BUP just för att det inte har hjälpt att prata. Fast ibland har det inte funnits nån att prata med. Det är olika.

Att det kan löna sig att prata med nån som är van beror på att hur man mår hänger ihop med hur man tänker och känner. Man kan ändra på både hur man tänker och känner, vad man tycker och tänker om sig själv, sin egen kropp och om andra genom att fundera ihop med nån som är van att göra det och vet hur tankar, känslor och kroppen fungerar ihop.

Man tänker och känner inte som man gör av en slump utan för att man lärt sig att tänka och känna på vissa sätt. Inte lärt sig på det sättet man gör i skolan, utan lärt sig, utan att man lagt märkte till vad man lärt sig, genom vad man varit med om i livet så långt.

Man har glädje av att begripa bättre hur man fungerar och hur andra fungerar också för den delen. Om man tycker att andra är hopplösa och tänker att det mesta skulle lösa sig om dom ändrade sig blir frågan hur man ska få dom att ändra sig och bete sig på ett nytt och bättre sätt emot en.

Ofta kan man lika gärna sluta att vänta på att dom ska ändra sig av sig själva. Ska dom ändra sig emot en så måste man själv göra nåt nytt mot dom. Vad detta nya skulle vara beror på hur dom andra fungerar, det vill säga hur dom tänker och känner. Om man begriper det kan man räkna ut hur man ska få dom att ändra sig.

Ibland mår man dåligt beroende på att nåt som man inte kan påverka plågar en. Ibland kan man ändra på detta genom att byta miljö; byta klass eller skola, i nödfall flytta från sin familj. Går det inte att ändra, kan man ofta få hjälp att stå ut bättre med det som plågar en så att det inte blir ett lika stort hinder som tidigare

Text: Björn Wrangsjö, Barn o ungdomspsykiater inom BUP

Publicerat 2006-01-16