Vad händer första gången på BUP? SVAR PÅ FRÅGOR SOM KANSKE SNURRAR I HUVUDET INFÖR FÖRSTA BESÖKET Många frågor kan dyka upp om man funderar på att kontakta BUP. Hur går det till att få hjälp? Vad händer första gången jag kommer dit? Hur berättar man om sina problem? Här tar vi upp några av alla de undringar som kanske snurrar i just ditt huvud. Svaren fick vi av två erfarna behandlare på mottagningen i Huddinge: Mimmi Laring och Mona Ol-Mårs. 
Om jag vill komma till BUP, hur får jag tid för besök? – Du eller någon i din familj ringer till oss och ger en kort beskrivning om varför du vill komma. Sedan ringer den behandlare som du sedan kommer att träffa på mottagningen upp dig för att bestämma en tid. Om problemet är akut - du behöver hjälp omedelbart - så får du en tid inom 24 timmar.
Hur bestämmer BUP vem jag får träffa? - Utifrån den information som vi får när du eller någon annan tar kontakt med oss så delar vi ut uppdraget till en behandlare som vi tror passar.
Vad är en behandlare? – Det är en person som är utbildad psykolog, socionom eller läkare med inriktning på barn- och ungdomspsykiatri. Många av dem som jobbar på BUP har också vidareutbildat sig till psykoterapeuter och har lång erfarenhet.
Finns det problem som är för små och futtiga för att ringa till BUP om? – Nej. Men ibland händer det att vi ger råd på telefon som gör att den som ringer nöjer sig med det och tills vidare väljer att inte komma på ett besök.
Kostar det någonting? – Nej, BUP är helt avgiftsfritt.
 Vad händer när jag kommer till mottagningen? - Dörren till BUP-mottagningen är låst så du måste ringa på en klocka. När du kommer in så finns det en reception där du anmäler dig. Sedan får du vänta i väntrummet. Där kan det antingen vara tomt eller fullt med folk, kanske andra ungdomar eller föräldrar med småbarn. Efter en liten stund kommer behandlaren som du ska träffa och hämtar dig. Tillsammans går ni till ett samtalsrum.
Vad händer när vi kommer till samtalsrummet? – En vanlig start är att behandlaren frågar varför du ville komma. Måste jag berätta allt? – En viktig sak att komma ihåg är att BUP är helt frivilligt, ingen kan tvinga dig att vare sig gå dit eller att säga någonting du inte vill. Du får berätta precis så mycket eller så lite som du känner för. Om du tycker att det känns svårt att prata om problemet som gjort att du sökte dig till BUP kanske behandlaren ställer många frågor som det går att svara ja och nej på. Du svarar bara på de frågor du vill svara på. Vad ska jag säga om jag mår dåligt men inte vet varför? – Det är inte alls ovanligt. Då får du och behandlaren tillsammans försöka att reda ut vad som känns viktigt att prata om. Kan jag berätta vad som helst för behandlaren? – Ja. Det finns ingenting som är för hemskt eller förfärligt att prata om. Behandlaren har lång utbildning och erfarenhet och har säkert träffat många andra med liknande problem. Innan du berättat är det lätt att tro att du är ensam i världen om dina tankar och att dina problem är omöjliga att göra någonting åt. Oftast känns det bättre när man väl berättat. Hur länge pratar man första gången? – Ungefär trekvart. Ibland lite kortare, ibland lite längre. I slutet av samtalet är det vanligt att behandlaren frågar dig hur det kändes att komma till mottagningen och prata.
Vad händer efter det första samtalet? – Om du vill så bokar behandlaren en ny tid. Kanske bestämmer du och behandlaren att ni ska träffas ytterligare några gånger. Eller så bestämmer ni efter varje samtal om ni ska fortsätta eller inte.
Kan man byta behandlare om man vill det? – Ja. Får föräldrar eller kompisar följa med? – Det är ganska vanligt att föräldrarna är med på vissa träffar hos BUP och ungdomen går ensam på vissa. Det är också vanligt att föräldrarna går och pratar med en annan behandlare än den ungdomen har. I början, mitten och slutet av behandlingen kanske man har gemensamma träffar. Om man vill ha med kompisar går det bra. De kan få sitta med under samtalet eller vänta utanför i väntrummet.
Kan man komma till BUP utan att ens föräldrar får reda på det? – Ja, den möjligheten finns. Men det beror på vilka problem man har och i viss mån på hur gammal man är. I de allra flesta fall tycker vi att det är bättre om föräldrarna vet. Om problemen är så pass allvarliga att vi bedömer att det finns risk att ungdomen skadar sig själv är vi skyldiga att kontakta föräldrarna eftersom de enligt lagen har ansvaret för sitt barn. Har ni tystnadsplikt? – Behandlaren är väldigt noga med att du ska kunna lita på henne eller honom. Om du inte känner dig trygg med din behandlare är det omöjligt att genomföra en bra behandling. Utgångspunkten är att allting som sägs mellan dig och din behandlare stannar mellan er. Men det finns några sällsynta situationer då BUP måste göra undantag. Om du berättar om att någon begått ett brott, till exempel misshandlat dig eller någon annan, har vi på BUP skyldighet att kontakta polisen. Om du berättar att du planerar att skada dig själv har vi också skyldighet att föra den informationen vidare. En sak är viktig att komma ihåg: om din behandlare bedömer att den måste föra något du sagt vidare får du alltid reda på det i förväg. Hamnar jag i något register? – Vi tillhör hälso- och sjukvården vilket innebär att vi för patientjournal och vårdregister. Vårdregistret är till för vår administration. I journalen står ditt namn och personnummer, lite bakgrund till varför du sökt till BUP och om hur behandlingen gått till. Alla uppgifter är strängt sekretessbelagda och ingen förutom du själv och vårdgivaren har tillgång till din journal.
Kommer folk tycka att jag är konstig om jag berättar att jag går på BUP? – Vår erfarenhet är att allt färre människor tycker det är skamligt eller pinsamt att söka hjälp för sina problem. Faktum är att det är ganska vanligt att ungdomar kontaktar BUP för att de hört av kompisar att man kan få hjälp av oss. Alla råkar vi ut för svårigheter och problem i livet. Det som gör tonårstiden så speciell är att man möter många stora saker - olycklig kärlek, sex, funderingar över livets mening - för första gången. Att söka hjälp och prata om sina tankar eller problem är något i grunden klokt och friskt. Text: Dan Håfström. journalist Publicerat 2009-04-08
|