"DET ÄR HÄFTIGT ATT SÅ LITE SOM NÅGRA MINUTERS SAMTAL KAN BETYDA SÅ MYCKET"

 - SVÅRT ATT SOVA. NEGATIVA TANKAR SOM ENVIST BET SIG FAST.

Natalie sökte hjälp hos BUP och kände redan efter första besöket att problemen blivit lättare att ta itu med. Idag är hon 19 år och har slutat på BUP. Vi intervjuade henne om hur det är att sitta med en terapeut och prata om sig själv.

Hur kom du i kontakt med BUP?
– Jag ringde själv. Av en tillfällighet fick jag prata med samma terapeut som jag gått hos under en kortare period flera år tidigare.

Kan man inte lika gärna prata om sina problem med kompisar?
– Jag ville ha någon opartisk som jobbar med sådana här saker. Om man involverar kompisar i ens problem kan det bli för mycket för dem.

Vad hände under första besöket?
– Jag berättade att jag kände mig pressad av olika anledningar och hade svårt att sova. Utifrån det resonerade vi om att jag hade svårt att släppa kontrollen och kanske hade växt upp med en grundsyn som fick mig att nästan alltid se det negativa i en viss situation. Under samtalet kände jag att det var som en stor klump i mig som släppte. Det är häftigt att så lite som några minuters samtal kan betyda så mycket.

Hur fortsatte ni efter det?
– Eftersom det var precis innan sommaren blev det ett uppehåll på två månader innan nästa besök vilket var lite jobbigt. Men sedan så bestämde vi att vi skulle ses varje vecka. Vi hade inga fasta tider utan bestämde från gång till gång. Jag har ett ganska oregelbundet liv så jag tyckte det var ganska skönt.

Hur började ett samtal?
– Varje besök började med att jag berättade hur jag mådde. Min terapeut märkte ganska snabbt att jag kom med nya problem varje gång. Det var som om de gamla redan var glömda. Jag funkade lite så. Det är aldrig själva problemet i sig utan mer det som triggar problemet som är det verkliga problemet. Det kan skifta varje dag, varje vecka eller varje månad vad det är som är aktuellt. I början av vare besök mediterade vi också i tio minuter.

Hur gjorde ni när ni mediterade?
– Hon guidade mig genom en avslappningsövning och sedan skulle jag föreställa mig en bild som hade med andningen att göra, till exempel ett hav som slår emot och drar sig tillbaka från ett berg. Om det kom en jobbig tanke kunde man lägga den på ett blad som flöt iväg på vattnet. Sedan satt vi där tysta i tio minuter båda två. Det var väldigt skönt. Hon hade en klocka som tickade, men jag märkte att jag inte tänkte på ljudet hela tiden utan faktiskt lyckades släppa det, mer och mer för varje gång. Kanske fanns det en tanke med att ha en tickande klocka i rummet. Man kan märka att något som känns väldigt aktuellt ena stunden inte alls är lika viktigt tio sekunder senare.

Hur gick samtalet till?
– På ett sätt var det som att ses och fika med någon. Vi bara satt och pratade, även om det var jag som pratade mest. Hon frågade hur veckan hade varit så berättade jag om allting som hänt och vad som var aktuellt då.

Hur skulle du beskriva er relation?
Från min sida är hon en av de personer som har betytt mest för mig. Jag vet inte om man kan se henne som en vän …kanske mer som en slags gudmor. Någon man delat väldigt mycket med.

Något särskilt tillfälle under terapin som du minns?
– En gång mellan två besök var jag på fiolkurs och där blev några saker aktuella, till exempel med sömnen, som inte hade varit problem på väldigt länge. Jag kom till rummet där jag skulle bo och tänkte gud vad läskigt att sova själv i ett sånt här litet rum. När jag träffade min terapeut en vecka senare och berättade exakt vad jag hade känt så skrattade hon lite och sade att det nästan är lite lustigt att jag alltid bara belyser det negativa istället för att se att här är ett litet mysigt rum och nu får jag vara för mig själv och ha tid och tänka. För mig var det bara mörkt litet och jobbigt. Det var ganska återkommande över huvud taget i våra samtal att terapeuten fick hjälpa mig att belysa den andra sidan av saken. Jag var väldigt bra på att bara se allting som var dåligt.

Fick du några speciella verktyg eller tips för att sluta att bara se det negativa?
– Det var mer att hon påminde mig. Jag tror att det är svårt att få riktiga verktyg när det gäller psyket. För då skulle man egentligen inte ha några problem om man bara kunde följa en teoribok. När jag hade gått i samtal ett tag så började det slå mig: nu gör jag det där igen, jag ser bara det negativa. Och då frågade jag mig själv: varför ser jag det inte från andra sidan istället?

Märkte du stor förändring av ditt eget beteende efter att ha gått i samtal ett tag?
– Jag blev mycket mer medveten om saker jag gjorde. Det blev så självklart hur jag faktiskt fungerade. Man kunde ta det lite med humor. Att man ibland nästan letade efter någonting att må dåligt över. Jag började känna att problemen inte var riktigt lika farliga längre och då blev de genast mindre aktuella. Om man kopplar någonting till rädsla då reagerar ju kroppen så starkt. Men om man lyckas avdramatisera det så är det inte så farligt längre.

Hur gick det till när ni slutade samtalen?
Jag fyllde ju arton, så då blev jag tvungen att sluta. Men vi kände också då att det skulle vara bra att prova några månader utan henne. Det var svårt att gå därifrån och veta att det var avslutat. Jag hade känt ett stort stöd och nu fanns det inte på samma sätt längre. Det var svårt första veckorna men sen gick bra det i stort sett första året.

Vad sade terapeuten när du slutade?
Hon sade att jag absolut fick ringa om det var något och även komma på återbesök. Men om jag klarade av det så var det bra om jag väntade åtminstone några månader för att se om jag kunde ta mig ur problemen själv. Hon sade också att hon kunde rekommendera mig vidare ifall jag ville fortsätt med samtal.

Hur kändes det att du inte kunde fortsätta hos din terapeut?
– Jag tycker det är väldigt synd. Om man hittat någon man funkar med så är det tråkigt att man inte kan fortsätta. Men det är väl så det är. BUP är ju gratis så man förstår att man inte får hålla på hur länge som helst.

Gjorde du någonsin något återbesök?
– Ja. Det kändes bra. Det var häftigt att komma tillbaka, rummet är kopplat till så många minnen. Man kom verkligen hur man hade känt när man suttit där.

Text: Dan Håfström /journalist/ 
Publicerat: 2009-11-23