"TILL SLUT GICK DET INTE LÄNGRE"

-JESSICA HAMNADE I EN KRIS

Jessica är 17 år och går i gymnasiet. Hon trivs i skolan och har mycket kompisar. Men för ungefär tre år sedan hamnade hon i en kris. På BUP fick hon hjälp att ta sig igenom krisen.

  – Det var för tre år sen. Jag mådde dåligt. Vet inte riktigt vad det berodde på att jag kände så här. Det hade nog en del med mina kompisar att göra. Jag gick ut ganska mycket och hade kompisar som drack en hel del. Jag ville inte riktigt hänga på och hamnade liksom mitt emellan.

M– Jag kände det som en stor klump i magen som bara växte och växte – och som aldrig gick bort. Till slut gick det inte längre. Allt var bara jobbigt.

M– Jag tog tabletter. Det var nog ett sätt att få hjälp, även om jag inte kände så just då. Så hamnade jag först på Karolinska. Sen kom jag till barnpsyk. på Danderyd, men där var jag bara en vecka. Det var bra att vara där, och bara få ta det lugnt efter allt som hänt. Vissa i personalen var snälla, men alla förstod inte riktigt och sa bara ”du som är så ung ska väl inte” och sånt. Min familj och vissa av mina kompisar förstod i alla fall att det var allvar.

FRÅN DANDERYD åkte mamma och jag direkt till en BUP-mottagning. Vi träffade en psykolog och vi pratade om vad som hade hänt. Jag fick berätta. Sen gick jag dit ensam, först två gånger i veckan och sen en gång i veckan.

M– Vi pratade om min familj och lite om mina kompisar. Det bästa med BUP var att få prata med nån som inte stod en så nära. Ibland är det ju svårt att säga saker till mamma och pappa och till kompisar.

M– Hon som jag pratade med sa inte så mycket, gav inga råd direkt. Jag har funderat på varför hon inte gjorde det. Jag vet inte, det kanske är deras jobb att lyssna, men det kunde bli lite stelt ibland.

M– Det kändes ändå bra att gå dit. Att inte bara gå hem och fortsätta som om inget hade hänt. Det hade ju hänt nåt! Jag gick till BUP i kanske fyra månader, sen dess har jag inte varit dit.
M
AV ALLT SOM HÄNDE lärde jag mig i alla fall att bli starkare i mig själv. Det är ju inte så lätt att vara stark i sig själv när man inte vet vad det betyder att vara stark. Nu känner jag mer än förut att jag kan säga ja och nej. Jag mår bra och kan vara mig själv.



Text: Thomas Östlund | journalist
Publicerat 2003-03-13