"MIN KROPP ORKADE INTE MER"

   - ROSIE VAR FÖRLAMAD

En och annan gång händer det att läkarna inte hittar något fel på patienten. Då kan BUPs konsultteam kopplas in. Så var det för Rosie. När hon var som sjukast var hon förlamad i båda benen och en bit upp i ryggen och måste sitta i rullstol. Men läkarna kunde inte förstå varför.

Rosie bor med sin familj i en villa norr om Stockholm. Hon går andra året på gymnasiet och ska snart fylla 18. När vi träffas för en intervju kommer hon nerspringande för trapporna från övervåningen. Hon ser glad och pigg ut och börjar berätta hur det var när hon blev sjuk för sex år sedan.

  – Jag tränade jättemycket, fotboll och simning och var mycket aktiv på idrotten i skolan. Jag var väldigt tävlingsinriktad och ville alltid vara bäst. I allt. Det var bara MVG rakt av som gällde.

   – Första gången jag fick ett anfall var på en skolresa i sexan. Vi var i England och cyklade. Vi cyklade i smågrupper och jag ville ifatt klungan som låg före. Det kändes inte bra, men jag tog i allt vad jag kunde för att komma ifatt.

När Rosie var nästan framme föll hon ihop.

   – Det var som ett epileptisk anfall. Jag började skaka och ögonen åkte upp så man bara såg vitorna. Mina ben blev som spagetti och efteråt fick jag ont i dem. Eftersom vi var utomlands gick vi inte till någon läkare. Jag bara vilade och blev bra igen efter ett tag.

Men efter det fick Rosie flera liknande anfall när hon ansträngde sig. Till sist blev hon så svag i benen att hon var tvungen att sitta i rullstol. Benen bar henne inte.

  – Jag fick jätteont i dem också. Det kändes som någon slog med en hammare bara någon nuddade mina ben.

ROSIE BLEV INLAGD på Astrid Lindgrens barnsjukhus där de tog man en massa prover på henne. Man gjorde EKG-mätning på hennes hjärta och röntgade hennes hjärna. Men läkarna kunde inte förstå vad det var för fel.

– De hittade ingenting. De gjorde undersökningar hela tiden. Så fort mamma var orolig gjorde de en test för att lugna henne.
Rosie som var van vid att hålla högt tempo och alltid vara aktiv, blev arg och ledsen över att hon måste sitta i rullstol. Hon mådde också dåligt av att hon tyckte att hon åsamkade hela familjen problem.

EN LÄKARE FÖRESLOG att hon skulle träffa en kurator från BUP.

   – Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle gå till en kurator. Inte mamma heller. Jag var en sån som klarar sig själv. Vad behöver man en kurator till? Jag förstod inte då att de hjälper människor. Jag hade en negativ syn och tänkte att, nä det kan inte vara psykiskt.

Men hon gick ändå dit. Vid första besöket var det Rosie, hennes föräldrar, två läkare och så BUP-kuratorn.

   – De frågade om jag hade problem hemma. Jag var ganska motsträvig och sa nej. Jag såg ingen nytta med att gå dit. Vi var en perfekt familj. Men allt var ju inte perfekt.

När Rosie började träffa kuratorn ensam fick hon bättre kontakt med honom. Han tog det försiktigt med mig i början, berättar hon

  – Först pratade vi om mina känslor inför att sitta i rullstol. Sedan kom vi in på hur jag mådde de dagar jag föll ihop. Hade jag ätit ordentligt? Hur hade morgonen varit? En dag började kuratorn prata om reptiler. Han berättade att när de blir anfallna bakifrån tappar de bakkroppen och tar sig snabbt därifrån. De gör så för att överleva. Svansen växer ut igen.

DEN HÄR BERÄTTELSEN blev en aha-upplevelse och vändpunkt för Rosie.

  - Det var som ett pussel som plötsligt gick ihop. Jag förstod att det var så jag också gjorde. Jag föll ihop för att rädda mitt liv. Min kropp sa ifrån att den inte orkade mer. Jag hade tvingat den att göra mer än vad den klarade av.

Men den insikten betydde inte att Rosie blev frisk över en dag. Genom att träna med en sjukgymnast varje dag i flera månader fick hon sakta tillbaka förmågan att röra benen. Först när hon var i vatten. Till sist så blev hon så pass bra pass att hon kunde gå korta sträckor med kryckor.

ROSIE FÖSTOD hur hårt hon pressat sin kropp och hon och kuratorn började nu prata om vad hon skulle göra för att slippa sitta i rullstol. Hon måste lugna ner sig och sänka tempot och kraven på sig själv. Hennes mamma och pappa tyckte att hon skulle sluta helt med fotbollen. Men det var först en omöjlig tanke för Rosie.

   – Jag hade svårt att förstå att det var för mitt eget bästa jag skulle avstå från fotbollen. Jag lyssnade inte ens när min storebror, som jag alltid sett upp till, bad mig sluta.

Tillsammans med kuratorn hittade Rosie och hennes föräldrar en kompromiss där hon trappade ner fotbollen steg för steg.
Det var alltså en lång process för Rosie att lära sig ta det lugnare och sluta träna så hårt. Hon hade också flera bakslag när hon blev så dålig att hon fick sitta i rullstol igen.

   – Det blev värre för varje gång jag blev sjuk. Sista gången blev jag förlamad en bit upp ryggen. Då var jag jätterädd.

NU ÄR DET snart två år sedan Rosie hade sitt senaste anfall och blev förlamad. Hon har slutat helt med fotbollen.

   – Nu går jag på Friskis och Svettis ett par gånger i veckan för att träna och stärka benen. De har blivit väldigt känsliga och jag har ofta ont i dem. Och blir jag rädd så sätter det sig direkt i benen.

Ändå behöver Rosie bara se en boll för att gå igång igen.