"VI UNDRADE VAD VI GJORDE FÖR FEL”- NÄR BARNET INTE PASSAR IN I NORMEN
När Klas fyllde åtta började insikten komma om att han kanske inte bara var lite speciell så där i allmänhet, utan att han var så annorlunda att det kunde vara ett problem för honom och omgivningen. När de andra barnen gick i Luciatåget på daghemmet satt Klas under flygeln och tittade på. I skolan hade han svårt att sitta still och koncentrera sig. Han var ett annorlunda barn, men barn är ju olika och en del udda beteenden brukar försvinna med tiden, resonerade Bengt och Camilla och andra vuxna som mötte deras son.Klas första lärare löste problemet med rastlösheten genom att låta 6-åringen springa ett par varv runt skolan när han blev för orolig. Hemma såg Bengt och Camilla till att hålla sonen sysselsatt med uppgifter och ärenden. Men när Klas fyllde åtta började insikten komma om att han kanske inte bara var lite speciell så där i allmänhet, utan att han var så annorlunda att det kunde vara ett problem för honom och omgivningen. FAMILJEN FLYTTADE och Klas bytte skola och kom till en åldersintegrerad klass med en oerfaren lärare, som inte visste hur hon skulle hantera hans rastlöshet. I stället för att hitta konstruktiva lösningar reagerade hon på Klas beteende genom att skälla och kritisera.Bengt beskriver den här tiden som ett ”kaos”. - Ingenting fungerade, alla var olyckliga och Klas rymde från skolan, berättar han.Till slut tipsade en bekant om en läkare på den dåvarande barnhabiliteringskliniken på Danderyds sjukhus. Han var psykiatriker och specialiserad på neuropsykiatriska funktionshinder. Bengt och Camilla beskriver mötet med personalen på barnhabiliteringskliniken som en ”stor lättnad”. De hade äntligen kommit i kontakt med människor som lyssnade och förstod, som kunde förstå Klas beteende och sätta in det i ett sammanhang. Plötsligt började många saker, som tidigare hade verkat konstiga, få sin förklaring. Camilla berättar till exempel om blöjbytena när Klas var ett spädbarn. Han blev ofta oförklarligt arg, skrek och vred sig som i kramper när han låg på skötbordet. KLAS PLÖTSLIGA HUMÖRVÄXLINGAR, ilskan och rastlösheten blev också förståeliga. Han genomgick ett tiotal olika tester. Läkare och andra experter kontrollerade hans motorik, rörelseschema, läsförståelse och intelligens. Efter några månader fick han diagnosen AD/HD (den ändrades för ett par år sedan till att Klas har en kombination av AD/HD och Aspergers Syndrom). - Att det fanns en medicinsk förklaring till vår sons beteende gjorde också att en massa skuldkänslor försvann, säger Bengt. - Många gånger hade man undrat vad man gjorde för fel, om vi var dåliga föräldrar, som inte klarade av att uppfostra vår son. - Nu fick vi veta att vi behövde fortbilda oss som föräldrar, för vi stod inför speciella problem, men samtidigt var diagnosen ett kvitto på att saker som vi inte kunde påverka hade styrt Klas liv från födseln. EFTER DIAGNOSEN fick Bengt och Camilla information om AD/HD och vad det innebar för Klas, familjen och omgivningen. Eftersom de är vetgiriga och vana att själva söka information i sina jobb letade de också rätt på fakta och kunskap via böcker och Internet. En specialpedagog, som vid den här tiden arbetade på barnhabiliteringskliniken, besökte Klas skola och pratade med rektorn och lärarna, berättade om problematiken och hur man skulle arbeta för att göra Klas skolgång så trygg som möjligt. Klas fick en personlig assistent som hjälpte honom i skolan. Han fick också möjlighet att använda sin dator, i stället för penna och papper. Vägen därifrån till idag, när Klas snart fyller 19, har varit kantad med små framsteg som plötsligt förbytts mot misslyckanden och tvärtom, sorg som plötsligt blivit till glädje och sedan sorg igen. Bengt och Camilla beskriver hur hjälplös man kan känna sig som förälder när ens barn inte passar in i normen för hur man ska vara. Klas gjorde till exempel alla grupparbeten ensam i skolan. Ibland för att de andra eleverna inte ville jobba med honom, ibland för att han själv stötte bort dem. - En gång skulle han baka sockerkaka på hemkunskapen tillsammans med en tjej, berättar Camilla. Efter ett tag han ringde hem till mig och skrek i luren: ’Hon är ju knäpp, hon häller fullkornsmjöl i smeten. Sådana här plötsliga och hårda reaktioner på vad andra skulle kalla ”struntsaker” gjorde att Klas lätt hamnade utanför gruppen. Men bland de klasskamrater som han gick tillsammans med från fyran till nian hittade han till slut en egen plats. När Klas gick i sjuan fick alla eleverna varsin klasslista. Efter varje namn skulle de skriva någon positiv egenskap som kamraterna hade. Listorna samlades in och varje elev fick ta del av de andras positiva omdömen. Klas fick omdömen som ”datorgeni”, ”snille”, ”bra i matte”. En gång, när han blev nedslagen av en elev från en annan klass, som försökte stjäla hans dator, ställde sig klasskamraterna i en ring runt honom och skyddade honom. - Egentligen är det inte barn och ungdomars reaktion på Klas funktionshinder som sårat mest, tycker Bengt och Camilla. - Vuxnas vårdslöshet och bristande förståelse är värre. DE BERÄTTAR om föräldrarna som inte ville att Klas skulle följa med på klassresan eftersom han ”störde”. De berättar även om lärarna som inte ville ta med sonen till Gröna lund på skolavslutningen, eftersom det skulle bli för ”besvärligt”. Bengt och Camilla berättar också hur andra föräldrar mer eller mindre öppet visat sitt ogillande över Klas beteende. Blickarna, pratet bakom ryggen och det ibland öppna fördömandet (‘ni kan väl hålla reda på ungen!’) tar lätt kål på den redan sårade självkänsla som föräldrar med ett annorlunda barn ofta bär på. Till slut är det lätt att känna sig lika dålig som delar av omvärlden dömer en till. - Många föräldrar i vår situation skiljer sig, berättar Camilla. - En viktig förklaring till att vi fortfarande håller ihop är att vi pratar med varandra och att vi har fick ett så bra stöd från barnhabiliteringskliniken redan från början. Text: Jonas Hållén, journalist Publicerat 2005-12-03 |
 |