" JAG VILL GÖRA SAKER PÅ MITT EGET SÄTT"- KLAS HAR DIAGNOSEN ADHD OCH ASPERGERS SYNDROM
- Låt oss säga att du har 100 bilder i formatet JPEG som du vill omvandla till formatet GIF.
De flesta datoranvändare skulle förmodligen lösa den här uppgiften genom att öppna programmet Photoshop och inleda en serie knapp- tryckningar och musklickningar för att steg för steg byta format på varje bild. Andra, mer erfarna, användare skulle förmodligen utnyttja möjligheten att skapa ett så kallat makro. Klas går in i systemets inre och skriver kommandot: »FOR g?`;done gif jpg ?s -e $Z|sed `echo $Z convert *;do in Z«
DEN HÄR FÖRMÅGAN att kommunicera med datorer på datorers vis är ett exempel på en av Klas talanger, men det är på samma gång ett exempel på en av hans brister.
- För mig är det enklare att arbeta med datorer än människor. Datorer är enkla; de reagerar exakt på det man själv gör. Blir det fel beror det på att jag skrivit fel kommando. Det finns inga tolkningar som kan trassla till det.
Samtidigt som det här sättet att fungera gjorde att Klas tidigt lärde sig flera programmeringsspråk, innebär det också att han har svårare än många andra att fungera i en omgivning som betonar vikten av att just kunna tolka och ”känna av” vad andra säger. Klas sammanfattar själv sin personlighet:
- Jag blir arg när andra på kort sikt ändrar min planering till det sämre.
- Helst vill jag göra saker på mitt eget sätt, utan att någon annan lägger sig hur eller när jag gör det.
Den här starka viljan att få ”vara i fred och pyssla med sitt” visade sig tidigt i Klas liv. Föräldrarna berättar till exempel om hur sonen satt under flygeln på dagis och tittade på när de andra barnen gick luciatåg.
SOM BARN älskade Klas att leka med Lego och han kunde sitta i timmar med en apparat, vända och vrida på den, plocka isär den och undersöka komponenterna. Det var han som några år senare programmerade familjens video och mobiltelefoner, ställde in TVn och bytte glödlampor. Det var som lärde sig html-programmera hemsidor när han var nio och gjorde ett elektroniskt adressregister till skolans fritis när han fyllde åtta.
Men samma år som Klas byggde adressregistret började hans problem i skolan att bli allvarliga. Han var rastlös och lättirriterad, hamnade ofta i konflikter med omgivningen, hamnade utanför gruppen och blev isolerad.
Klas föräldrar Bengt och Camilla sökte hjälp vid barnhabiliteringskliniken på Danderyds sjukhus. Efter några månaders tester och undersökningar fick sonen diagnosen ADHD. För ett par år sedan ändrades diagnosen till en kombination av ADHD och Aspergers Syndrom.
DE FÖRSTA SKOLÅREN höll på att ta knäcken på familjen, trots att diagnosen innebar att Klas fick en assistent på heltid i tredje klass. Han vantrivdes i skolan och rymde från lektionerna. Bengt och Camilla försökte förtvivlat stötta sin son i en omgivning som ofta hade svårt att förstå Klas särskilda behov.
Räddningen – som Klas själv beskriver det, var när han började i en musikklass i fyran. Det blev en omstart: alla var nya i klassen, och alla fick från början information om hans funktionshinder. Dessutom innebar klassens speciella inriktning att han och klasskamraterna ofta kunde mötas och tillsammans ”snöa in” på toner, noter och skalor.
Trots att skolgången blev stormig även i musikklassen, innebar den ändå en stabilitet och kontinuitet under hela grundskolan.
- Utan den tryggheten hade det gått åt helvete, säger Klas själv.
I MUSIKKLASSEN var det inte lika konstigt som i andra klasser att vara en ”geek” (en person som är mycket intresserad av något). Passionen för musik och sång kan ha stora likheter med ett starkt intresse för teknik och elektronik.
Det blev en fredad zon för Klas i en miljö som han beskriver som dominerad av ”idrottskillar” och smygdrickande, smygrökande ”tuffingar”; människor som med en kirurgs precision kan plocka ut den som skiljer sig från gruppen och sedan med en bilskrots brutalitet plocka isär den här personens självkänsla.
En annan fredad zon var hemmet. Klas föräldrar, Bengt och Camilla, gav honom plats att vara sig själv och var också beredda att jämka på många regler för att undvika ständiga konflikter. Stödet från omgivningen var viktigt, men lika viktigt var den självinsikt som diagnosen gav, tycker Klas.
- Samtalen, testerna och kontakten med personalen på barnhabiliteringskliniken gjorde att jag på några få år lärde mig mycket mer om mig själv och hur jag fungerar än vad de flesta gör under ett helt liv.
– Utan diagnosen hade jag förmodligen gett upp och inte klarat skolan, missat gymnasiet och inte ens varit i närheten av att plugga vidare på högskola.
GYMNASIET gick inte lika bra för Klas. Än en gång mötte han pedagoger som krävde att han skulle passa in i samma system som alla andra. Alla runt omkring honom visste inte heller att han hade ett funktionshinder.
- Det blir så lätt fel på en större skola om man berättar om diagnosen. Det börjar pratas en massa, det sprids rykten och en massa felaktigheter. Jag valde att bara berätta för de som jag verkligen kände.
Betygen sjönk, det blev fler konflikter och färre kamrater, men det har inte fått Klas att ge upp. Den här hösten ska han komplettera sina betyg från gymnasiet.
I vår är meningen att han ska börja studera till systemvetare på Tekniska högskolan (KTH) i Stockholm. Där finns ett särskilt stödteam (en expert på neuropsykiatri, en kurator och en studievägledare), som högskolan inrättat för att hjälpa studenter som Klas.
- Det är lätt att man använder diagnosen som en ursäkt för att misslyckas, säger han.
- Man säger ‘jag kunde inte göra det eller det, för jag har Aspergers Syndrom’. Det vill inte jag göra. Jag har mina mål och de tänker jag kämpa för.
Text: Jonas Hållén, journalist
Publicerat 2005-12-03
|
