Trots allt jag gör, känner jag mig misslyckad.

Hej,

Oj, vad jag skulle önska att jag vore någon annan. Jag hatar mig själv för att jag är så himla blyg och har så jätte dåligt självförtroende.

Utåt sett är jag oftast glad, eller döljer mina känslor med ett leende för att andra inte ska veta hur dåligt jag mår. Min högsta önskan är att jag skall våga ta livet av mig.

Jag hatar att umgås med okända människor och hatar när människor ser mig i ögon, då känns det som om det skulle se rätt igenom mig. När jag var barn blev jag väldigt mobbad i och med att jag hade talfel och var rätt blyg. Jag hade inga egentliga kompisar före jag började i första klass, då jag fick en kompis som jag fortfarande har idag. Hon är den enda egentliga kompisen som jag har och väldigt snäll men vi kan inte prata om annat än ytliga saker. Jag är så rädd för att såra henne och bli lämnad ensam.

Under hela lågstadiet hade jag svårt med modersmålet och inte var jag särskilt smart när det gällde andra ämnen heller och det fick mig att känna mig otroligt misslyckad.

När jag så började högstadiet bestämde jag mig för att inte vara den dumma flickan längre, dels för att på så viss vissa att jag är något samt få min pappas "kärlek". Jag lyckades med att bli en av de bästa i klassen, trots att det var jobbigt och jag gjorde läxor ända in på natten.

Högstadiet var ändå en pina i och med att jag mobbades för att min pappa var lärare och för att jag var liten till växten, smal och hade acne. Jag har många gånger gråtit floder över varför jag just blivit så ful som jag är.

Min mamma kunde jag aldrig berätta åt hur dåligt jag mådde i och med att hon lidder utav depression (Ända sedan jag var liten) och inte har kunnat med sorg, utan att hon själv börjat må dåligt. Jag har ständigt fått höra om hur hon önskar att hon vore frisk och smal, då medicinerna gjort henne tjock och i och med det har hennes självkänsla sjunkit.

Det har mig fått att hata psykologer, då de enda det gör är att proppa folk fulla med mediciner. Min pappa igen har inte heller kunnat med känslor delvis på grund av mammas sjukdom. Jag är också för stolt och för blyg för att säga öppet vad jag känner och det är bara i text jag kan göra det, för då är det mindre risk att jag blir sårad.

När jag så började gymnasiet där jag går nu också trodde jag att allt skulle bli bättre, men istället för att öppet bli mobbad har jag istället blivit utfryst.
Det är bara min kompis och någon enstaka till som jag kan prata med. Det var först nu i gymnasiet som jag fått diagnosen dyslexi i och med mina svårigheter i främmande språk.

Jag har väldigt höga krav på mig och kan inte tolerera misslyckanden. Redan det att jag svarar fel på någon fråga får mig att rodna och tänka på det resten av dagen. Jag hatar också läranas eller andra människors försök att få ögonkontakt med mig då jag alltid viker undan först med blicken, vilket får mig att uppfattas som självupptagen. Men jag hatar det för att det känns som om folk kunde se rätt igenom mig när de gör de.

Jag hatar mig själv och skulle inte vilja leva över huvudtaget då jag ändå är så sjuttons misslyckad. Jag har velat ta livet av mig ända sedan lågstadiet men aldrig vågat. Jag har till och med satt väckerklockan på ringning mitt i natten enbart med tanke på att ta livet av mig.


förtvivlad - kille 17år
2008-08-14

---

Vårt svar:förtvivlad

Hej!

Du har haft det tufft och kämpat hårt för att känna dig lyckad och bli respekterad och accepterad. Du har kämpat så länge och varit så ensam. Jag är imponerad av din styrka, att vilja lyckas så mycket och att klara skolgången så bra som du gjort.

Men du har inte fått det du så mycket längtar efter, din pappas ”kärlek”. Och dina kamrater har inte blivit dina vänner.

Den vän du har måste vara viktig för dig, men du verkar inte våga lita på att hon vill vara en ”nära” vän. Ibland måste man ”våga visa” sig, tala om sin ledsenhet och oro för att andra ska förstå att de är viktiga och att du vill vara en ”god vän”.

Ingen ska behöva gå omkring och känna att ”ta livet av mig” är en lösning. Du vill så mycket och har så mycket resurser och har förmåga att i text uttrycka din situation på ett bra sätt. Du har en sjuk mamma, få vänner och varit mobbad och utfryst, har dyslexi o.s.v.

Du skulle behöva och ha glädje av en samtalskontakt, med skolkuratorn eller på BUP. Tveka inte, det finns hjälp att få. Erfaren och kunnig personal på BUP, med tystnadsplikt, skulle kunna få dig att se dina möjligheter och resurser och kan hjälpa dig till ett bättre mående.

LYCKA TLL!

BUPGloben
2008-08-18

Frågan har visats 154 gånger